Orsak och verkan

Sverigedemokraterna brukar, med viss rätt kanske, hävda att våldet mot dem har sina orsaker i hur de blir/blivit behandlade av media och etablerade partier. De menar att de har gjort det legitimt att vara mot dem så till den milda grad att våldsamheter mot dem som personer också var väntat i valsrörelsen. Jag tror kanske att de har en viss poäng. Ett officiellt bespottande brukar också kunna dra med sig en svans av idioter. Tyvärr.

Samtidigt måste deras politik belysas och det är inte att bespotta ett parti. Den debatten måste SD helt enkelt finna sig i och inte spela "tyck-synd-om-oss" och "alla-är-emot-oss"-korten. Politik är debatt och att bli emotsagd hör till. Politik är inte att få rabbla sina sanningar och bli upprörd när någon tycker annorlunda. Det kallas inte demokrati då utan snarare tvärt om.

Att det blir starka uttryck om deras politik har sitt självklara svar att den är utformad så att det blir nödvändigt att formulera sig skarpt och visa att man är mot den på många sätt.

Vad jag däremot nu skulle vilja höra är SD uttala sig om är huruvida denna orsak och verkans-regel också gäller för dem själva? Det är inte någon långsökt tanke att hävda att deras utpekande av invandrare som roten till allt ont och att Sverige skulle må bäst av "kulturell och etnisk likhet" också drar med sig samma typ av svans och som nu personifieras genom den idiot som nu går runt och skjuter folk med utländskt ursprung i Malmö.

Men naturligtvis vänder SD på det i vanlig propagandastil och får det till att det är synd om dem då våld mot SD inte får lika mycket utrymme i media. Man häpnar...

Ursäkta uttrycket men vilka jävla idioter. Björn Söder tycker uppenbarligen inte att det är lika synd om de utsatta personerna som deras egen medietid. Jimmy Åkesson är smart nog att inte uttala sig (han kanske inte vill ljuga?) men tar tillfället i akt att föra fram sitt partis politik på området rättsväsende och psykvård.

Det är inte svårt att bygga upp ett förakt för SD och dess företrädare när de uttalar sig så här känslokallt och helt utan självinsikt.

Fy fan!

Den som inte bygger måste bränna

"När de ger dig linjerat papper så skriv på andra leden".

Hittade Ray Bradburys bok "Farenheit 451" på min arbetsplats och svensklärare som jag är har jag ju förmånen att kasta mig över sådant. Boken utspelar sig i en fiktiv men inte allt för främmande framtid. Speciellt inte med perspektivet att den skrevs för mer än 50 år sedan. Boken handlar om brandmannen Guy Montag. Men då ingenting längre brinner i människornas hem har en brandman till uppgift att bränna saker som kan vara skadliga. Främst då böcker.

Att inte ge människor grund för ett djupare tänkande är att ge dem lycka. Så resonerar staten i boken. Därför måste böckerna utrotas. Det här samhällstillståndet har dock uppstått som en "naturlig utveckling", under lång tid. Det är inget påtvingat utan en utveckling som smugit sig på vad som är normalt i samhället. Samtidigt som böcker blev tunga för sinnet började man sammanfatta böckerna för att ändå kunna visa att man hänger med. Sedan sammanfattade man sammanfattningarna och skapade också sammanfattningssammanfattningar av sammanfattningarna. Till slut behövs inte böckerna längre. Speciellt då de satte människor i bryderier och jobbiga känslolägen.

Kanske är det en del av Bradburys farhågor om framtiden vi ser (såg, den här är skriven 1953). Redan första kapitlet säger något om vårt informationssamhälle där vi kan (obs, jag säger kan, inte ska) matas med snabba klipp som vi inte behöver slösa någon större eftertanke åt. Allt går ut på att vi ska spara tid.

En låtsad aktiv TV (redan här beskrev Bradbury inbyggd vägg-TV, 3D) och mekaniska hjälpmedel som passiviserar oss och ger oss mer tid. Men vad används tiden till?

Ingenting.

TV, pseudo-interaktiv TV och TV.

Till och med människor som pratar med varandra definieras som annorlunda. TV kan ju ge människan det den behöver i form av lycka.

Lycka är att inte behöva engagera sig. Att slippa tänka.

Egentligen sätter ju Bradbury ord på saker jag tänkt. Lite skrämmande faktiskt.

"De som inte bygger måste bränna" säger den litteraturprofessor som Montag träffar. Det är är ett uttryck för hela mitt sätt att se på andra människor. Vi måste ge människor en möjlighet att skapa något. Även om det låter patetiskt när ungdomar säger "vi har inga lokaler" så ligger det ett uns av sanning bakom. Det är inte lokalfrågan i sig utan det att ingen har någonsin gett dem verktyg för att skapa saker när de har kommit så långt att de sabbar saker. Varför gjorde inte skolan det? Varför gjorde inte hemmet det? Varför gav inte du din medmänniska en chans att växa?

Fan...livet måste bygga på passion och kreativitet; och en plattform att få utlopp för det på!

Sedan är jag ju såld på litteraturdiskussionen i boken. Att det vi söker är inte böckerna i sig utan det som finns i böckerna som skulle kunna finnas i andra bärande delar av samhället, men inte gör det i den framtid som han målar upp. Lite som när Kafka sa: "En bok borde vara ishackan till den frusna sjön inom oss". Vi måste tillåta oss känna efter, uppleva och bli hänförda i den känsla som kan tänkas uppstå.

Den här boken önskar jag att jag hade läst för 25 år sedan.

Läs gärna Blomstergatan 10:s tankar om samma bok: Hyllningssång till Guy Montag.

Val 2010? Läs en bok

Snart är det val igen och upp ploppar tankar om vad man ska tänka på när man varsamt väljer att lägga sin röst. Jag har alltid struntat i de enskilda sakfrågorna när det gäller hur jag lägger min röst. Så tänker jag också göra denna gång. För mig handlar det om att rösta med hjärta och hjärna utifrån vilket parti som representerar min människosyn eller min samhällssyn bäst.

Visst skulle jag personligen tjäna på att kolla upp vilket parti som vill sänka nivån för högkostnadsskyddet mest då jag på regelbundet, för att kunna vara arbetsför och slippa operation på sikt, gör ett uttag av sprutor mot Psoriasis Artrit (10995:-/för två sprutor som räcker i 4 veckor, dvs 142 935:- per år, som jag dock bara betalar 1800:-/år för).

Jag skulle säkerligen också personligen tjäna på att kolla vilket parti som vill sänka min skatt mest eller vilket parti som gör det ena eller det andra.

Men det är inte intressant tycker jag.

Jag kommer att rösta på det parti som överensstämmer med min grundideologi bäst. För mig har valet alltid varit ett idéologiskt val, ej ett sakfrågeval.

Vilket parti det är håller jag för mig själv.

En annan sak jag tycker att du ska göra innan du lägger din värdefulla röst på ett parti att faktiskt kolla vad det partiet står för i fler saker än bara den där sakfrågan du brinner så för. Invandring, punktskatter, miljöavgifter, anställningstrygghet eller liknande. För att inte tala om partiets grundideologiska tanke.

Det är naturligtvis din fulla rätt att lägga din röst på ett enfrågeparti men blir ditt val mindre rätt om du kollar upp partiets övriga åsikter? Troligen inte. Det blir troligen dessutom svårare eftersom inget parti brukar passa människor till 100%. På ett sätt kan du se det som en utmaning.

Många är de som nu kommer att lägga sin röst på SD i höstens val men jag hoppas att du har kollat upp var de står i övriga frågor innan du röstar. Att du faktiskt vet vilket samhälle du röstar för, innan du lägger ditt kuvert i lådan. Vilket samhälle de vill bygga på längre sikt. En hel del svar kan du få in den mycket intressanta boken "Jag är inte rabiat. Jag äter pizza" av Niklas Orrenius.

Här kan du läsa om förföljelserna av partimedlemmar, sparkandet av lärare med SD-sympatier för deras politiska åsikters skull, tystnaden från media och politiker men också om ett parti som vill göra mycket mer än bara tycka till i invandringsfrågan:

Hur de tyckte den lokale färöiske komikern/satirikern stod för en härlig nationalistisk anda (när han egentligen drev med nationalister som SD). Hur de menar att Sverige måste byggas av "etnisk homogenitet" (dvs. att vi helst bara är svenskar i Sverige). Att det självklara valet för familjebildning är mamma, pappa, barn. Hur de på fullaste allvar tror att det pågår en konspiration där målet för muslimer är att föda många barn och på det viset kommer att bilda ett muslimskt Europa (Eurabia). Hur viktigt det är att få sätta upp statyer av svenska kungar i parker. Hur vissa partimedlemmar menar att brottslighet ligger i blodet och att det är konstigt att svenska barn kan ha kompisar som heter Muhammed. osv...

Det säger en hel del om vilken grundideologi de har. Tendensen är riktigt klar och tydlig.

Niklas Orrenius själv beskriver det som en "kulturrevolution" och jämför SD:s argumentation med hur nazisterna argumenterade för ett homogent Tyskland och att judarna stod i begrepp att ta över Europa på 30-talet.

Jag vet inte om jag skulle likna det vid en kulturrevolution men SD står definitivt för ett annat samhälle än att bara vara invandringskritiska. Det står för ett helt annat samhälle som vilar på en helt annan tanke. En "vi-mot dem"-tanke och att det i det närmaste pågår ett krig vi svenskar håller på att förlora och att samhällets förfall (i rätt många avseenden) måste stoppas. Och att SD står för det sunda och goda normativa beteendet och att det bara är de som vågar säga sanningen i denna förljugna värld, styrd av media och sittande politiker; med stöd av de Politisk Korrekta (PK-människor) som jag själv säkert nu blir kallad.

I mitt tycke en lika extrem ideologi som den de säger sig vilja stoppa.

Jag tycker att du har en skyldighet att läsa på om partiet innan du lägger din röst på dem. Håller du med dem i deras samhällssyn ska du rösta på dem. Vill du att dessa politiker, med dessa åsikter i stort, ska ha en röst i riksdagen och inflytande över samhälleliga beslut ska du definitivt lägga din röst på dem.

Själv ser jag det ideologiska motsvaret när jag i boken läser det fotbollsspelaren Henrik Rydström (Kalmar FF) säger:
-Jag förnekar inte att det gnisslar när kulturer möts ibland men vad fan är alternativet?
Misstänksamhet, enligt Henrik Rydström. Rädsla. Kategorisering av människor. Ett omänskligt samhälle.
-Det finns inga alternativ

För mig är det ett lätt ideologiskt beslut var jag inte lägger min röst. Jag röstar bort enfald och väljer ett parti som hellre står för mångfald. Det finns ingen motsättning mellan att hylla det svenska och att gilla det främmande och att det faktiskt kan existera i Sverige. Jag är mer trygg i min svenska identitet än så än att tro att invandrade kommer att ta det i från mig. Mina barnbarns, barn kommer garanterat att få fira midsommar, ha sin julledighet och ta en öl till sommarens grillmat bestående av fläskfilé.

Klaga gärna på invandringspolitiken men skuldbelägg inte invandrarna för den. Låt inte din osäkerhet för det okända bli ditt rättesnöre.

Innan du lägger din röst tycker jag du ska läsa boken (och gärna deras partiprogram) och fundera över om SD står för din samhällssyn/människosyn eller om du bara är missnöjd med en enda fråga och om det är värt att samtidigt ta ett första steg mot ett samhälle som bygger på den synen?

Det är du skyldig dig själv och oss andra med din dyrbara röst.

Stora utrensningen 2010; saker jag minns

Det började med en lite tanke om att byta ut det ruttna golvet i lilla förrådet på altanen och att Lisa (8 år) ville ställa undan lite leksaker. Sagt och gjort. Städade ur förrådet, rev golvet och slängde saker. Städade rummet med dottern och började fundera på vart vi skulle ställa hennes nu väl nedpackade saker.

Stora förrådet på framsidan blev det snabba svaret. Hm....inte ens en katten lyckas ta sig in där....

Så jag fortsatte med stora förrådet. Ca 5-6 vändor till återbruket och olika välgörenhetslådor blev det. Nu kan man gå in och titta på allt som står där inne och vi får in en barnvagn där under vintern (jo, vi ska ha en tredje knodd snart).

Men vilka prylar jag hittade...

Uploaded with plasq's Skitch!

Först ut några av MAD:s klassiker. 1981 står det på Don Martins "Mal på" och Sergio Aragonés "Hattar vidare" och 1980 på Överlevnadshandboken. Då var jag 8-9 år och MAD var det sjukaste man kunde läsa.

Jag kan fortfarande rita Don Martins gubbar. Jag försökte till och med göra en i sådan där smält färg på en plåtbit (vad heter tekniken?). Undrar om jag kan hitta den någonstans. Tills vidare får ni ett par smakprov (klicka på bilden för att kunna läsa texten):

Uploaded with plasq's Skitch!

Uploaded with plasq's Skitch!

Ni som känner mig vet ju att jag hejar på Pittsburgh Penguins sedan många år tillbaka. Jag tror jag förstår varför nu...Hittade min favoritbok "Pingvinen som alltid frös" (1975). Ni vet, Pingvinen Pablo som alltid kände sig frusen på Sydpolen och gör allt för att flytta till varmare breddgrader. Den läste jag om och om igen. Blev även glad över att hitta ett nytryck från 1996 i gömmorna som min son fick från en bokklubb.

Dessutom minns jag vagt den bok som ligger bredvid. "Pingvinen Pondus" (som handlar om en pingvin som tar sig en ordentlig titt på de andra djuren i djurparken) Jag och pingviner verkar ha ett speciellt förhållande.

Uploaded with plasq's Skitch!

Sedan har jag hittat min gamla halsduk från 1986. Inköpt på Monsters of Rock samma år. Scorpions, Ozzy, Def Leppard (och Zero Nine) på samma scen. Ser nu att det finns en facebookgrupp för oss som var på dessa konserter (det var en med AC/DC, Van Halen och Mötley Crüe 1984 men den var jag bara 12 år när den gick av stapeln. Sååå avundsjuk på min bror som var där).

Uploaded with plasq's Skitch!

Ozzy hade just släppt Ultimate Sin-plattan och var kanske inte i bästa form. Minns jag rätt verkade han inte speciellt nykter....riktigt bra musiker var det i alla fall. Att ha sett Jake E. Lee (som senare grundade det fantastiska bandet Badlands) på gitarr är ett minne för livet. Likaså Scorpions ormgrop (det här var innan "Winds of Change-smöret, tänk på det) och ett av de första framträdanden Def Leppard gjorde efter att trummisen, Rick Allen blivit av med en arm i en bilolycka. Deras platta Pyromania är nog en av rockhistoriens bästa plattor (jo...bättre än hyllade Hysteria).

Att se dessa band på samma scen är troligen av samma känsla som när kidsen (och gubbarna) går på Sonisphere idag. Mäktigt. Fast vi slapp ösregn i alla fall. Lerigt minns jag att det var i alla fall.

Zero Nine minns jag som riktigt dåliga. Men det är ett minne det också.

Riktigt kul att hitta alla dessa prylar. Hittade naturligtvis fler saker (gamla batiktröjor från när jag var tre år, LP-skivor jag glömt bort (och det är väl ändå inte så länge sedan - men mer om LP-skivorna en annan gång), gosdjur och liknande saker.

Men det är dags att gå vidare och göra plats för nya minnen nu. Visst sparar jag saker men det var mycket som fick ges till bättre behövande.

En beskrivning av Sverigedemokraterna

Jag har följt den politiska bakgården på nätet ett bra tag nu och jag ser hur tveksamma högerkrafter får sin grogrund i anonyma diskussioner, löst ryckta citat och tveksamma insinuationer om att Sverige är på väg utför på grund av den katastrofala invandringspolitiken.

Låt vara att vi har en invandringspolitik som kan diskuteras (och gängse politiker inte törs diskutera), men att från det hetsa mot grupper, i grova generaliseringar, har aldrig varit så enkelt för gemene man i och med anonymiteten på webben och de politiska partierna som drar åt detta håll vinner röster på det.

Sverigedemokraterna vinner mark hos de som hittar och förstärker sin världsbild på webben. Jag har i ett par års tid tyckt att SD har två sidor. En som de visar upp offentligt och en som du måste trycka på rätt knappar för att se (eller som syns genom anonymiteten på webben). Att minska medias makt, minska anslag till "tveksam forskning", den stora mediala konspirationen som mörkar allt som kan störa spelet mellan politiker/media eller hur politiker får agera är bara några saker som framkommer på SD:s hemliga bakgård. En lätt fascistisk ton som får mig att tänka på 30-talets Tyskland. En argumentation och retorik som påminner om hetsen mot judarna.

Den gör mig rädd. Som historielärare gör den mig illamående och lätt panikslagen.

Martin Ezpeleta har skrivit liknande tankar i dagens Aftonbladet i krönikan "På nätet kan Sverigedemokraterna ta av sig sin demokratiska mask".

Inte ens SD-anhängare själva nekar till att de är främlingsfientliga då man visar dem nationalencyklopedins definition, även om de nu skrivit in en motsägande strof i sitt principprogram.

Sedan har vi de officiella åsikterna att muslimer är onda människor (helt utan att definiera skillnaden tex. mellan islamister och islam eftersom SD tjänar röster från mer högerextrema partier som tex. Nationaldemokraterna på att inte göra det) och att det bästa familjeförhållandet är mamma, pappa, barn (vilket fått tex. RFSL i Sverige att gå i taket).

Det står dig naturligtvis fritt att rösta på SD eftersom vi lever i en demokrati.

Däremot hoppas jag att du tänker efter vad som skulle hända om Jimmy Åkesson och Co. skulle få reell makt? Vill du leva i deras samhälle? Vill du att att konspirationsteoretiker med en lätt ton av främlingsfientlighet ska styra eller är det bra "bara de kommer in i riksdagen"?

Det kan, rätt som det är, vara alldeles för sent.

Jag vet i alla fall vad jag INTE tänker rösta på.

Ett land i gryningen

Läste klart "Ett land i gryningen" av Dennis Lehane nu på morgonen då det ändå var strömavbrott. 750 sidor amerikansk historia. Lehane verkar ha använt en del historiska källor för att bygga sin historia kring det som faktiskt hände i Boston och USA strax efter första världskriget. Boken har fått en del kritik för översättningen och kanske läser jag med det i minnet för jag irriterar mig på hur vissa meningar är byggda och uttryck som låter direktöversatta. Vet dock inte om det är i översättning eller i originalspråk det brister. Det går att läsa i alla fall och det är inte språket som består efter läsningen. Det är människorna i boken.

Alldeles innan denna bok läste jag Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg", som handlar om ett tjugotal människor under första världskriget. Deras tankar och öden utifrån deras dagboksanteckningar (mer om den boken i ett annat inlägg någon gång). Inte helt fel att ha den historiska bakgrunden in i läsningen av Lehanes bok. Speciellt då Peters bok får med en del om Spanska sjukan, som också spelar en central roll i början av "Ett land i gryningen".

En bra bok i alla fall. Brutalt om ett Amerika vid ett vägskäl efter första världskriget. Ett Amerika som fyllts av lycksökare, anarkister, revolutionärer, terrorister och de som bara vill ha rätten till ett drägligt liv i det nya landet (men blir bortspelade i det storkapitalistiska och storpolitiska spelet. Ett spel som i mångt och mycket har att göra med ras, klass och familjetillhörighet).

Mitt upp i detta befinner sig Luther. En svart man som flytt Tulsa då maffiaaffärer drabbat honom och hans blivande familj. Där finns Danny. En bostonpolis som kämpar för drägligare arbetsförhållanden för sig och sina arbetskamrater. En kamp mot polischefer, stad och för att inte bli sammankopplad med anarkister och bolsjeviker (som vill göra USA till ett nytt Ryssland).

Och Babe Ruth.

Dessa tre personers vägar korsas och de påverkar varandra. Från första kapitlet till det sista.

En varm berättelse av Dennis Lehane som utspelar sig i en brutal verklighet som inte alltid går att förutsäga. Ett USA i förändring som drabbar människor.

Inte som Lehanes andra böcker (bortsett från hur han beskriver våld). Den här boken känns på riktigt. Jag blir bestört över politik, våld och rävspel, men jag blir glad över hur människor bygger relationer och då de utnyttjar det på ett positivt sätt. Där märks det att författaren har sina sympatier.

Klart läsvärd.

En blogg till

Känner ett behov att ha en "slaskblogg" där jag kan skriva lite mer löst om allting och ingenting. Som tex. om den där boken jag just läst, kapsylöppnaren från 1987 jag just hittat i en kökslåda, saker jag och min familj just upplevt, den där språkfunderingen jag har eller hur det står till med mina favoritlag i diverse sporter.

Namnet till bloggen lånar jag från Dream Theater. I särklass det bästa bandet som går att lyssna på just nu. Undertexten är Tage Danielssons. En klok man.

Förvänta er ingenting och allting.