Den som inte bygger måste bränna

"När de ger dig linjerat papper så skriv på andra leden".

Hittade Ray Bradburys bok "Farenheit 451" på min arbetsplats och svensklärare som jag är har jag ju förmånen att kasta mig över sådant. Boken utspelar sig i en fiktiv men inte allt för främmande framtid. Speciellt inte med perspektivet att den skrevs för mer än 50 år sedan. Boken handlar om brandmannen Guy Montag. Men då ingenting längre brinner i människornas hem har en brandman till uppgift att bränna saker som kan vara skadliga. Främst då böcker.

Att inte ge människor grund för ett djupare tänkande är att ge dem lycka. Så resonerar staten i boken. Därför måste böckerna utrotas. Det här samhällstillståndet har dock uppstått som en "naturlig utveckling", under lång tid. Det är inget påtvingat utan en utveckling som smugit sig på vad som är normalt i samhället. Samtidigt som böcker blev tunga för sinnet började man sammanfatta böckerna för att ändå kunna visa att man hänger med. Sedan sammanfattade man sammanfattningarna och skapade också sammanfattningssammanfattningar av sammanfattningarna. Till slut behövs inte böckerna längre. Speciellt då de satte människor i bryderier och jobbiga känslolägen.

Kanske är det en del av Bradburys farhågor om framtiden vi ser (såg, den här är skriven 1953). Redan första kapitlet säger något om vårt informationssamhälle där vi kan (obs, jag säger kan, inte ska) matas med snabba klipp som vi inte behöver slösa någon större eftertanke åt. Allt går ut på att vi ska spara tid.

En låtsad aktiv TV (redan här beskrev Bradbury inbyggd vägg-TV, 3D) och mekaniska hjälpmedel som passiviserar oss och ger oss mer tid. Men vad används tiden till?

Ingenting.

TV, pseudo-interaktiv TV och TV.

Till och med människor som pratar med varandra definieras som annorlunda. TV kan ju ge människan det den behöver i form av lycka.

Lycka är att inte behöva engagera sig. Att slippa tänka.

Egentligen sätter ju Bradbury ord på saker jag tänkt. Lite skrämmande faktiskt.

"De som inte bygger måste bränna" säger den litteraturprofessor som Montag träffar. Det är är ett uttryck för hela mitt sätt att se på andra människor. Vi måste ge människor en möjlighet att skapa något. Även om det låter patetiskt när ungdomar säger "vi har inga lokaler" så ligger det ett uns av sanning bakom. Det är inte lokalfrågan i sig utan det att ingen har någonsin gett dem verktyg för att skapa saker när de har kommit så långt att de sabbar saker. Varför gjorde inte skolan det? Varför gjorde inte hemmet det? Varför gav inte du din medmänniska en chans att växa?

Fan...livet måste bygga på passion och kreativitet; och en plattform att få utlopp för det på!

Sedan är jag ju såld på litteraturdiskussionen i boken. Att det vi söker är inte böckerna i sig utan det som finns i böckerna som skulle kunna finnas i andra bärande delar av samhället, men inte gör det i den framtid som han målar upp. Lite som när Kafka sa: "En bok borde vara ishackan till den frusna sjön inom oss". Vi måste tillåta oss känna efter, uppleva och bli hänförda i den känsla som kan tänkas uppstå.

Den här boken önskar jag att jag hade läst för 25 år sedan.

Läs gärna Blomstergatan 10:s tankar om samma bok: Hyllningssång till Guy Montag.